Äntligen!
För två och ett halvt år sen skadade jag foten och var tvungen att både sluta dansa och byta skola. Jag hade bestämt mig för att satsa på dansen och gå en danslinje på gymnasiet, men längre än ett år kom jag alltså inte. I två och ett halvt år har jag alltså både bytt liv radikalt, pendlat mellan olika läkare och värst av allt hållt mig ifrån allt vad dans och motion heter. Med undantag för att jag hjälpt klubben, följt med på tävlingar, dans på krogen och shower som min gamla klass har haft har jag undvikt alla dansstilar och all typ av dans totalt. För en som har dansat i hela sitt liv är det som sagt en radikal förändring.
Nu i efterhand är jag på sätt och vis glad för den förändringen. Jag hade tappat gnistan för dansen och ansträngde mig inte på danslektionerna i skolan, och en tvåårig paus har fått mig att längta. Det otroligt jobbiga har varit oron över att kanske aldrig kunna dansa igen, eftersom läkarna varit osäkra på om och när foten skulle bli bra. Men jag trivdes trots allt med mitt nya liv och upptäckte att jag klarar mig utan dansen, även om det är nätt och jämt.
För två veckor sen var jag hos en ortoped som jag har varit hos en gång tidigare i maj. Efter en undersökningen tog jag ett djupt andetag och frågade om jag får dansa. Svaret blev "naturligtvis". Pappa och jag gick ut därifrån och satte oss på en restaurang och käkade. Det enda jag kunde tänka på var att jag får dansa igen, tårarna brände bakom ögonen. På kvällen var jag mest arg. Naturligtvis? Han är knappast medveten om att jag inte har dansat på två och ett halvt år, knappt rört på mig.
I två veckor har jag varit i chocktillstånd, och är fortfarande det. Anledning; Det är för bra för att vara sant. Hur ska jag veta att just han har rätt och inte läkarna jag har varit hos förut? I och för sig kan jag inte dansa någon dans i klackskor eller barfota vilket gör att jag får välja bort en hel del danser, men jag kan ändå dansa. Foten är alltså inte frisk, men bedömningen är att det inte blir värre om jag dansar. Jag vet inte om jag vågar, tänk om jag riskerar att slita upp skadan? Det är en sak att vara på buggträningen, för där har jag ändå varit även om jag inte dansat själv. Det känns på något sätt närmare. Var där förra måndagen och jag är inte i allt för dålig form med tanke på min långa paus. Men dansklasser. Street, modernt, jazz. Jag tror jag ska ta det lugnt terminen ut. Det här är för överväldigande. Blandade känslor. Det är glada nyheter och så jävla skönt, men det går ändå inte att ta in.