Just Hanna

Efter att smått ha varit i chock sen anna åkt och inte riktigt fattat det, har jag nu börjat inse på riktigt att det är ett år kvar tills jag får träffa henne igen. Man märker verkligen att det är någonting som saknas. Har varit nära att ringa hem till henne flera gånger och jag vill såå gärna prata med henne om festen i lördags och skolan som började idag och allt annat som händer. Jag saknar bara att ringa och fråga vad jag ska ha på mig. Saknar henne så mycket!! Ett år känns just nu som en väldigt lång tid..

Var väldigt hemskt på flygplasen föresten när hon skulle åka. Eller först var det lugnt men när hon skulle gå genom säkerhetskontrollen kom tårarna.. Och att ingen annan grät dessutom. Det var en massa andra där som skulle till USA i ett år, och deras familjer bara "hejdå, vi ses om ett år, ha det så bra" och inget mer med det. Och där stod jag, mirre och annas syster och stortjöt så det ekade på hela arlanda. Ändå försökte jag hålla masken och inte hålla i henne och säga att hon inte fick åka, så jag inte skulle göra det svårare för henne, men när jag såg sista skymten av henne försvinna bakom säkerhetsvakterna.. herregud..ett av de värsta ögonblicken i hela mitt liv.

Idag började skolan igen också.. Och fullt med ettor var det överallt , känndes som om ettorna var fler än tvåorna och treorna tillsammans, men man vänjer väl sig. Var trevligt att träffa alla i klassen igen iallfall.. och det var också trevligt att skolmaten hade bättrat sig lite =) halleluja.. 
Var skiträdd också för att berätta för danslärarna att foten min inte blivit bra än, men det gick ganska bra tror jag.
Kännde mig dock inte på topp idag efersom tröttheten sitter i sen festen hos emelie i lördags. Har gått runt och gäspat hela dan.. menmen.. det blev inte direkt bättre av att jag var tvungen att åka iväg på ett möte med dansklubben och snacka buggkurser direkt, men gladare blev jag iallfall =)

Nej nu ska jag nog lägga mig och sova, så jag vaknar upp till ännu än härlig skoldag imorgon....
god natt! 

Imorrn, eller rättare sagt inatt, åker min annis iväg till usa och kommer inte hem förrän om ett ÅR!!!!!!!!! jag kan fortfarande inte fatta det, och jag ser inte fram emot det ögonblicket när jag kommer på att det är på riktigt.. Har vart tillräckligt ledsen nu och hon har ändå inte åkt än.. För er som inte känner mig så bra så kan jag berätta att anna är den personen som känner mig bäst i hela världen. Hon är min andra halva liksom, (lr tredje eftersom mirjam ska få plats också). Jag skulle inte ha nåt liv om jag inte hade haft henne.. Nu kan jag skriva mer om henne för då börjar jag gråta igen, men anna är allt för mig.. (eller inte riktigt allt men ni vet vad jag menar). Min annis jag vill verkligen inte att hon ska åka, men vad hjälper det?

Nu ska jag gå och duscha o förbereda mig för att träffa henne för näst sista gången, om det nu går att förbereda sig. fuck varför måste hon åka för????

.. var de här fyra dagarna som just passerat.. vet inte om jag just nu ska va glad för att jag har vart med om dom eller ledsen för att de är över. Har vart på kursledarutbildning i bugg i skara och haft skitkul!! Verkligen några av de roligaste dagarna i mitt liv! För det första så var det såå härligt att dansa igen efter ett break på ett halvår, och jag måste säga att även om det bästa vore om jag egentligen inte hade dansat över huvudtaget, efersom foten min fortfarande inte är bra, så var det lätt värt det =) Och för det andra har jag träffat så mycket roliga människor som jag inte kommer att glömma i första taget. För det tredje så har människorna jag träffat vart så grymma på att dansa så det är helt sjukt.. är riktigt imponerad faktiskt.

Kom hem för några timmar sen, och är verkligen helt slut.. Har ont i hela kroppen, både pga träningsverk och ett väldigt dumt (dock kul) påfund som heter reeball. Har en inte så nätt samling blåmärken på kroppen.. Har dessutom inte sovit så mycket, så allt det här tillsammans gör att jag förmodligen borde ha gått och lagt mig direkt när jag kom hem, men var tvungen att springa iväg och träffa sanna o mia.. kändes lite för ensamt hemma efter att ha umgåtts med så mycket folk. Man känner sig alltid så konstig också efter att ha vart borta och haft några intensiva dagar.. Man glömmer på nåt sätt bort att man har ett liv hemma också och när man kommer hem tar det sån jävla tid innan man kommer på vad man brukar göra hemma, och sen blir man ledsen när man kommer på att ens liv hemma inte är lika roligt som livet man har levt i några dar.. Men det är bra att komma tillbaka till verkligheten antar jag..

Har iallafall haft jättekul och jag hoppas att jag kommer hålla kontakten med dom jag träffar.. dock otur att alla bor så långt ifrån varandra. Nej nu måste jag verkligen sova, riktigt länge också, för första gången på länge känns det som.. Gonatt!