Just Hanna

Sommaren ligger i luften. Känner det ända ner i tårna. Solen skiner och fåglarna kvittrar ;) I fredags var jag med Linnea och killarna nere vid vattnet och tände en brasa och drack vin och mös, och det har redan blivit en hel del grillkvällar. Sommar! med andra ord.

Idag är det valborg och dags för skiva med bondetema. Klockrent. Cowboyhatten är på och jag får äntligen nytta av  bootsen jag köpte för två år sen. Kom just hem från middag hos Mia och ska bara fixa det sista innan jag ska iväg och träffa tjejerna. Glad Valborg! Ikväll blir det öl, pigor, bönder och jiiihaaa!!

Ibland känner man sig gammal.

Häromdagen när jag skulle ta bussen på kvällen blev jag varse om en upplevelse som tyvärr är ganska vanlig nu för tiden. Fyra tjejer kommer emot mig och omringar mig på busshållplatsen. En våg av blont hår, brunkräm, idominsalva och smygrökande. Uppskattningsvis fyra 14-åringar iklädda leggins, tajta korta linnen (varav ett neonrosa) och stora munktröjor. Med tydliga brun/vita linjer runt anisktena tänkte jag att det var en bra idé när de så fort de hunnit sätta sig ned tar fram sminkväskorna och bättrar på sminket, men de tio minutrarna som är kvar innan bussen går används till att bättre på skiljelinjen mellan det som är orange och det som är vitt. De intressanta samtalen handlar om att sminkväskorna måste hållas tillgängliga hela kvällen så att det hela tiden kan bättras på och hur brun man blir av att åka till Thailand. Sedan har de en muntlig tävling om vem som får störst brännblåsor när man solar. Intresserad sitter jag bredvid och försöker göra en överläggning om huruvida jag var sådär när jag var fjorton, eller om det är något som infallit de senaste åren. Det sistnämnda kommer jag fram till. Jag tror att jag hade min period med mjukisbyxor, färgglada plastörhängen och svart smink på den tiden. Vet inte vad som är bäst, och det spelar heller ingen större roll. Jag tycker mest att det är intressant att se hur allt förändras.

Idag är jag är om igen på väg till en busshållplats och framför mig ser jag fyra personer.  Den här gången endast en blondin och tre av den manliga varianten med uppvikta jeans och rosa gummisnoddar.  En av killarna hånglar med tjejen och de andra tittar på. När jag kommer vänder sig alla om på en gång och stirrar. Ett "shoo bre" kommer emot mig. På grund av min dåliga dag och den allmäna irritationen mot dessa människor tänker jag att det är bäst att vara tyst så inte något dumt slipper ur mig, vilket gör att jag får en massa andra saker ropandes bakom ryggen istället. Till exempel fick jag mitt bland de mindre trevliga orden veta att jag har solglasögon på mig även om det inte är sol bara för att jag inte har några ögonfransar. Så påhittigt.

Resan hemåt fortsätter och jag blir glad när jag ser att det bara är två stalltjejer på bussen. Lugn och ro alltså. Efter två sekunder är det dock otvivelaktigt vilken generation de tillhör. Musiken på mobilen börjar pumpas på hög volym. "Alla som inte dansar är våldtäktsmän".

Förväntningarna inför Romresan på onsdag var höga tills för ca en timme sen, då jag kollade upp "hotellet" lite mer noggrant. Varför jag skriver "hotell" med citattecken är för att det knappast kan kallas hotell, utan rätta beskrivningen är snarare vandrarhem. Läste hemska recensioner, medelbetyget var 2.8 av 10 och folk från olika länder i olika åldrar berättade om samma äckliga saker. I vanliga fall tror jag inte alltid på saker som skrivs, men har läst upp till 60 recensioner på både engelska, franska och italienska..nästan alla skrev likadant. Aaaah jag får panik!!! Jag är inte den som är kräsen när det gäller hotell, iallafall inte när det gäller klassresor till Rom, men om allt detta jag just läst stämmer så skulle jag lotta ut min resa till vem som helst gratis om det bara gick. Har börjat fundera ut bästa sättet att skada mig på så att reseförsäkringen ska gälla. Ringde just min lärare och gav henne lite panik också. Stackars Ulla. Positiv som jag är så hoppas jag på att det på något sätt löser sig. Och om jag nu ska dela säng med kackerlackor, så säger jag bara; Rome will better be a hell of a city.

Och varför var alla tvungna att ge mig skräck inför högskoleprovet? Så farligt var det ju inte.. Det jobbiga är att sitta vid de där obekväma bänkarna så länge.. har så ont i nacken så jag knappt kan röra på mig. Otur för mig att den delen som gick allra bäst var nån jävla testdel som inte räknades också. Självklart. De delarna som skrevs på morgonen gick bra, och de andra åt helvete. Har med andra ord inte så höga förväntningar på mitt resultat. Tror annars att provet hade varit ganska så roligt om det inte vore för tidspressen.

Har just haft en väldigt svensson-familjemiddag och ska ta nåt för nacken och dra till sän. Blir en kväll med tjejerna. Ska iväg och slänga mig i hennes sköna soffa, slappa och snacka skit.. Välbehövligt säger jag bara. Pusss

Mitt liv är totalt upp och nedvänt. Kaos. Och som ett bevis på min otroliga förvirring fick min kropp en härlig blandning av medicin och alkohol i lördags och andra hälften av en rolig thaifest försvann. Det räckte tydligen inte med att vi fick gå i regnet dit och att jag såg för jävlig ut hela kvällen. Bildbevis finns det självklart också. Menmen, så kan det gå! Matte och Peter får iallafall all cred för en lyckad fest. I'm impressed. Riktigt sugen på att dra till Thailand blev jag. Men jag får väl ta och nöja mig med Rom nästa vecka. Hade för övrigt ett skönt lov..

Ciao

För två och ett halvt år sen skadade jag foten och var tvungen att både sluta dansa och byta skola. Jag hade bestämt mig för att satsa på dansen och gå en danslinje på gymnasiet, men längre än ett år kom jag alltså inte. I två och ett halvt år har jag alltså både bytt liv radikalt, pendlat mellan olika läkare och värst av allt hållt mig ifrån allt vad dans och motion heter. Med undantag för att jag hjälpt klubben, följt med på tävlingar, dans på krogen och shower som min gamla klass har haft har jag undvikt  alla dansstilar och all typ av dans totalt. För en som har dansat i hela sitt liv är det som sagt en radikal förändring.

Nu i efterhand är jag på sätt och vis glad för den förändringen. Jag hade tappat gnistan för dansen och ansträngde mig inte på danslektionerna i skolan, och en tvåårig paus har fått mig att längta. Det otroligt jobbiga har varit oron över att kanske aldrig kunna dansa igen, eftersom läkarna varit osäkra på om och när foten skulle bli bra. Men jag trivdes trots allt med mitt nya liv och upptäckte att jag klarar mig utan dansen, även om det är nätt och jämt.

För två veckor sen var jag hos en ortoped som jag har varit hos en gång tidigare i maj. Efter en undersökningen tog jag ett djupt andetag och frågade om jag får dansa. Svaret blev "naturligtvis". Pappa och jag gick ut därifrån och satte oss på en restaurang och käkade. Det enda jag kunde tänka på var att jag får dansa igen, tårarna brände bakom ögonen. På kvällen var jag mest arg. Naturligtvis? Han är knappast medveten om att jag inte har dansat på två och ett halvt år, knappt rört på mig.

I två veckor har jag varit i chocktillstånd, och är fortfarande det. Anledning; Det är för bra för att vara sant. Hur ska jag veta att just han har rätt och inte läkarna jag har varit hos förut? I och för sig kan jag inte dansa någon dans i klackskor eller barfota vilket gör att jag får välja bort en hel del danser, men jag kan ändå dansa. Foten är alltså inte frisk, men bedömningen är att det inte blir värre om jag dansar. Jag vet inte om jag vågar, tänk om jag riskerar att slita upp skadan? Det är en sak att vara på buggträningen, för där har jag ändå varit även om jag inte dansat själv. Det känns på något sätt närmare. Var där förra måndagen och jag är inte i allt för dålig form med tanke på min långa paus. Men dansklasser. Street, modernt, jazz. Jag tror jag ska ta det lugnt terminen ut. Det här är för överväldigande. Blandade känslor. Det är glada nyheter och så jävla skönt, men det går ändå inte att ta in.

Bara för att jag haft en alldeles utmärkt helg med både fylla, melodifestivalkväll med tjejerna och danskurser så blir jag sjuk. Igen. Vore ju trevligt om jag någon gång kunde vara frisk mer än en vecka i streck. Så nu ligger jag här hemma och nyser, kraxar och dricker tusen koppar te. Livet är allt bra härligt..

Hade iallafall roligt i helgen så jag har ju det att glädja mig åt. Och snart är det lov, igen. Nu har jag ännu en hektisk vecka framför mig så det är bäst att ta en dag i taget. Dags för ännu en kopp te.

Såg just en intervju med Alicia Keys på nyhetsmorgon. Naturligtvis tog de upp det pågående valet i USA och frågade henne vem hon väljer (på demokratsidan) , en kvinna eller en afroamerikan? Naturligtvis. För det är så valet framställs överallt. På något sätt har ju de politiska åsikterna kommit i skymundan. Condoleezza Rice är både kvinna och afroamerikan. Inte fan är det väl bättre för det.

Självklart är det framsteg för kvinnor eller afroamerikaner i världen om någon av dessa representanter får denna åtråvärda post. Det visar att samhället har utvecklats. Men förutsätt inte att de kommer att bli bra repesentanter för dessa grupper för det. Det är de politiska åsikterna som räknas.

Onsdag. Imorrn är sista provet innan lovet, ett härligt ma c prov. Jag behöver verkligen ett lov nu, är sliten. Är just nu på den nivån att jag sitter och stirrar in i väggen och inte reagerar när folk pratar med mig. Jaa, jag behöver ett lov. Ska sova, äta, vara med vännerna, shoppa. Festa naturligtvis :) Jag behöver en rehabiliteringskväll med tjejerna. Det vill säga jag ska göra sånt som man brukar säga att man ska göra på loven men som aldrig blir av. Men iallafall, jag räknar sekunderna..

Upptäckte föresten att det hade blivit ett misstag och att tillgångarna som hade krympt i själva verket inte hade krympt. Orkar inte förklara. Jag är i alla fall inte senil after all. Haha garvade just ihjäl mig när jag läst det där inlägget. Men klart att man blir galen. Är iallafall arg på den personen som ansvarar för "misstaget". Skäms.

Kom lov kom så jag får ägna mig åt en veckas uppdatering av mitt glada jag.