Just Hanna

Vi är dom som är självständiga, dom som är fria att göra vad som helst med vem dom vill och dom som vet vikten av att vara oberoende av andra. Vi är också dom som är vana att vara femte hjulet på vagnen, vana att bli ihopparade med olika människor och vana att bli utsatta för vännernas irriterande kommentarer då de ständigt blir uppringda. Jag talar förstås om singlarna. De ständiga singlarna. Som är fast i singelträsket.

Vi är dom som blir vänner med kompisarnas pojkvänner, som tröttnar på kompisarna som aldrig har tid och som har blivit experter på andras kärleksproblem. Vi är dom som på olika sammandrabbningar med släkten är vana att höra "Och när är det din tur att skaffa pojkvän då?" Som om det vore en hund man gick och köpte. "Jag vill ha en liten, söt och gosig en, som är lekfull och inte dreglar tack" (?) Vi är också dom som ständigt får höra repliken "Och hur går det med killarna då?"  Som svar på den frågan kan man välja den korta eller långa versionen. "Det går helt okej faktiskt", eller så kan personen ifråga få en lång redogörelse för det senaste halvårets ragg om dom vill. Det värsta är ändå när man säger att det går bra, och personen frågar om man har pojkvän. Bra och pojkvän är alltså i princip samma sak. Så man får inte tycka att det går bra om man inte har pojkvän? Helvete vad jag ligger dåligt till.

Problemet med att vara singel är att man vänjer sig vid att vara singel. Och när man väl har vant sig, är det svårt att sluta. Precis som att det är svårt att vara singel när man är van att ha ett förhållande. Precis som med allt annat här i livet. Problemet är också att det är skönt att vara singel. Jag tycker om att vara singel, det finns en frihet i det som uppskattas. Jag tycker om att flörta. Vem gör inte det? De som är i förhållanden brukar envisas med att man visst kan flörta ändå, bara att det inte kan leda till något. Jaja, ni får säga vad ni vill för att försvara att ni är i förhållanden, ni vet att det inte är samma sak.
Att tycka om att vara singel och samtidigt vara en otroligt upptagen människa är ingen bra kombination. (I alla fall inte om man är ute efter ett förhållande) Då blir nämligen vissa saker bortprioriterade. Familj, vänner, skola, jobb, festande och eventuella andra sysselsättningar kommer alltid först. Men brist på tid ses alltid som en dålig ursäkt. Tid kan nämligen alltid omprioriteras. Är singlar då bara dåliga på att prioritera? Det tror jag inte. Jag beundrar alla där ute som kämpar för att hitta någon. Det finns tre olika typer av singlar. Det är dom som ägnar hela sina liv åt att dejta, träffa folk på nätet och leta leta leta. Det är dom som trivs med att vara singlar och aldrig skulle tänka sig att leta. Och det är dom som står mittemellan. Som jag och de flesta andra. Vi självständiga typer som trivs med singellivet men som självklart känner ensamheten komma krypande ibland. Som ser det roliga i att dejta utan att känna pressen att leda det till en högra nivå, samtidigt som vi alltid har dörrarna öppna. Om vi har tid, om vi har lust, om vi känner oss alltför ensamma. Om vi lyckas ta oss ur singelträsket.

Så tycker jag att det är ett problem att vara singel? Nej. Vad som egentligen är bäst av att vara singel och ha ett förhållande? Vem vet.