Just Hanna

Efter att smått ha varit i chock sen anna åkt och inte riktigt fattat det, har jag nu börjat inse på riktigt att det är ett år kvar tills jag får träffa henne igen. Man märker verkligen att det är någonting som saknas. Har varit nära att ringa hem till henne flera gånger och jag vill såå gärna prata med henne om festen i lördags och skolan som började idag och allt annat som händer. Jag saknar bara att ringa och fråga vad jag ska ha på mig. Saknar henne så mycket!! Ett år känns just nu som en väldigt lång tid..

Var väldigt hemskt på flygplasen föresten när hon skulle åka. Eller först var det lugnt men när hon skulle gå genom säkerhetskontrollen kom tårarna.. Och att ingen annan grät dessutom. Det var en massa andra där som skulle till USA i ett år, och deras familjer bara "hejdå, vi ses om ett år, ha det så bra" och inget mer med det. Och där stod jag, mirre och annas syster och stortjöt så det ekade på hela arlanda. Ändå försökte jag hålla masken och inte hålla i henne och säga att hon inte fick åka, så jag inte skulle göra det svårare för henne, men när jag såg sista skymten av henne försvinna bakom säkerhetsvakterna.. herregud..ett av de värsta ögonblicken i hela mitt liv.

Idag började skolan igen också.. Och fullt med ettor var det överallt , känndes som om ettorna var fler än tvåorna och treorna tillsammans, men man vänjer väl sig. Var trevligt att träffa alla i klassen igen iallfall.. och det var också trevligt att skolmaten hade bättrat sig lite =) halleluja.. 
Var skiträdd också för att berätta för danslärarna att foten min inte blivit bra än, men det gick ganska bra tror jag.
Kännde mig dock inte på topp idag efersom tröttheten sitter i sen festen hos emelie i lördags. Har gått runt och gäspat hela dan.. menmen.. det blev inte direkt bättre av att jag var tvungen att åka iväg på ett möte med dansklubben och snacka buggkurser direkt, men gladare blev jag iallfall =)

Nej nu ska jag nog lägga mig och sova, så jag vaknar upp till ännu än härlig skoldag imorgon....
god natt!